Kommer aldrig mer tillbaka

 Nu har det gått nästan 3 månader sen du dog. Även om du är borta rullar mitt liv på som förr. Att få veta att du hade gått bort kom som en chock. Du var ju ren och hade varit det sen då vi umgick så mycket. Det var ju så. Du hade varit ren i flera år! Och jag trodde fortfarande på det. Att veta att du dog av en överdos gör mig så fruktansvärt arg! Inte arg på dig men på drogerna och hela det livet. Du var en underbar människa som alltid hade glimten i ögonen. Och på den tiden då vi umgicks så mycket kunde jag prata med dig om allt mellan himmel och jord. Och du gjorde mig alltid så glad. Men de sista åren hade vi inte så mycket kontakt. Och jag tänkte lite i stil med att du hör ju aldrig av dig så varför ska jag göra det? Och nu?! Nu ångrar jag verkligen det. Hade jag kunnat spola tillbaka tiden så hade jag gjort det. Synd att man inte kan göra det...
 Fina Andreas! Hoppas du har det bra där du är. Du är så SAKNAD <3 br="">


Nu är vi där igen...en underbar människa som dör på grund av droger. I en överdos. Det är andra gången. Jag vill inte vara med om detta mer! Att gå på en väns begravning vill jag aldrig mer göra!

 Hata är ett starkt ord men jag hatar verkligen drogerna! Hade drogerna kunnat vara en människa hade jag velat döma den till döden. Så den aldrig mer kunde komma tillbaka och förstöra andras liv. Jag är trött på dig! En gång i tiden var du rolig och spännande, nu ser jag bara "död" i dig. Jag hatar dig!

"Jag önskar dig tillräckligt, tillräckligt med sol för att lysa upp dina dagar, tillräckligt med regn för att du ska uppskatta solen. tillräckligt med glädje för att stärka din själ, tillräckligt med smärta för att du ska kunna uppskatta livets små glädjeämnen, och tillräckligt med möten för att du då och då ska klara av att ta farväl."

Ur boken: Den röda adressboken av Sofia Lundberg

När det förflutna kommer upp till ytan...

Det är november och höstvädret har börjat ta fart nu. Det duggregnar och är kallt. Jag har tagit bussen ut till ett område utanför stan. Jag ska till min tandläkare. Jag har samma tandläkare som jag hade för 10år sedan när jag bodde här. Dom åren minns jag med både sorg och glädje. Jag bodde ihop med min dåvarande kille i hans etta. Trång och liten men mysig etta.

Jag hoppar av på busshållplatsen som jag alltid brukar ta bussen från när jag bodde här. Jag tittar upp mot några nybyggda höghus. Fyra stycken. Dom stod inte här när jag bodde här tänker jag. Området där jag en gång bodde var helt förändrat. Förändrat till det bättre. Området var ganska sliten när jag flyttade ifrån och behövde rustas upp. Efter jag har varit hos tandläkare där dom konstaterade att jag hade ett hål som behöver lagas bestämmer jag mig för att gå en promenad. Jag möts av dom gula höghusen och jag står länge och bara stirrar upp mot lägenhet med den franska balkongen där jag hade bott. På gården nedanför höghusen är det lite träd och några bänkar. Dagiset ligger kvar där det gjorde innan, i mitten av gården. Kvarteret har blivit finarae och även dagiset. Bakom höghuset är cykelstigar som går till andra stadsdelar och till tågstationen. Vid cykelstigarna är det stora gräsområden och träd. Lite av en mini park. Kanske för att kompensera för det slitna husen? "här är iaf grönt och fint". Massor av gamla minnen sköljer över mig. Både glada och sorgliga minnen. Mest sorgliga om jag ska vara ärlig. Jag minns att när man hoppade av bussen när man hade varit på jobbet räckte det med att kolla upp mot den franska balkongen för att se eller höra hur läget i lägenheten var ju nu. Antingen dånade musik ut över hela området eller så var det tyst. Och om man kunde höra musik så var oftast festen igång. Med massor av människor i lägenheten som antingen var fulla eller höga på jag vet inte vad. Glada, arga eller ledsna människor tog upp alla hörn och kanter i vår stökiga lilla lägenhet på 30kvm. Allt låg framme synlig. Allt från tomma ölbukar till vitt pulver i små förseglade plastfickor och en och annan spruta också. Ofta när jag kom hem på kvällarna hade festen redan pågått i några timmar även om klockan bara var 23.30. Det kunde vara folk som jag kände men också folk som jag aldrig träffat. Man kunde aldrig veta vad som väntade en när man kom hem. Aldrig. Det var bara till att spela med. Och oftast höll festerna till morgonen. Ville jag sov fick jag åka iväg till en kompis.

När jag har gått min lilla promenad i området känner jag att det räcker.Det väcker många känslor i en, att gå där. Känslor som jag lagt bakom mig och försökt glömma. Men som jag sa innan finns det även glada minnen också. Kanske svårt att förstå men dom glada minnena jag har från denna tiden, vissa av dom är en av dom bästa minnena i mitt liv. Men att leva som medberoende till någon som är beronde av droger är att inte leva alls. Man kommer ingenstans och lögnerna av ens verklighet blir större och större.Tillslut börjar du själv tro på dina egna lögner...

Kontrasten till det livet jag lever idag och det jag levde för 10år sedan är verkligen stor. Nu sitter jag här med två fina barn och en stabil sambo som jag är förlovad med och vi har firat farsdag för två dagar sedan. Min sambos första farsdag.
Trolldegen min son lekte med igår ligger framme. Nu är figurerna som han gjort torra och förmodligen ska vi måla dom idag när han kommer hem från skolan.
Det är nu jag lever!

Barn nummer 2. Förlossningsberättelse.

Jag minns så väl hur mina tankar gick morgonen den 19 juni. Jag hade 6 dagar kvar till BF och var så trött och less på att vara gravid.Jag hade drabbats av graviditetsdiabetes igen och fick även foglossning denna gången. (hade väl ytterst lite med Liam). 2016 verkade vara ett babyboom år och en bekant till hade fått barn den 19e Juni och det var detta jag såg på morgonen som gjorde mig ännu mera deppig. Jag var verkligen taggad inför att födda och ville gärna att Bebis skulle komma NUUU! Jag träffade Jeanette på dagen (en söndag, förra graviditeten träffade jag Jeanette en dag innan förlossningen så detta med att träffa Jeanette dagen innan man ska födda är en tradition nu)

Under min graviditet hade jag gått upp 18kg och kände mig tung och klumpig med magen. Jag hade även fått små små bristningar på magen. Måndagen den 20e skulle även Liam komma. Så denna veckan minns jag att jag tänkte " Jag har inte tid att födda barn denna veckan för jag vill, inte missa en Liam vecka"

Men på natten kl: 0.30 så får jag lite sammandragningar. Och jag går på toaletten och sen kom slemproppen 01.20. Nu var det dax. Men när? Jag fick värkar men dom var inte så jobbiga och jag kunde vila lite och duscha. Men dom slutade aldrig och blev lite starkare. Fortfarande hanterbara dock. Min sambo sover gott i sängen medans mina värkar blir starkare. Nu så starka att jag behöver andas genom dom. 03.53 ringer jag in till Lunds förlossning första gången. När jag pratar med dom så märker dom nog att mina värkar kommer rätt tätt. Dom säger även till mig att jag borde komma in för att dom tror att värkarna är så tätta och långa att det behövs. "Vi vill inte att du ska födda hemma, Emma". Jag blir ganska chokad att dom säger det för här står jag med värkar som jag känner är inte så farliga. Jag har säkert några timmar kvar... Men Lunds förlossning säger till mig att jag ska ringa Malmös förlossning för det finns inte plats i Lund. Jag får numret till Malmös förlossning och testar att ringa dom. Första gången svara dom inte och inte andra gången heller. Jag ringer tillbaka till Lunds förlossning och får ett annat nummer. Detta numret funkar.Och dom på Malmös förlossning svarar. Dom tycker att jag ska komma in. Jag berättar att jag inte har väkt min sambo än och inte packat allt. DOm svarar att jag borde göra det nu.

04.20 ringer Lunds förlossningen igen och säger att dom har en plats till mig i Lund vid 5. Så glad och lättad jag blev!

Jag väcker JOhnny 04.30. "Johnny, det är dax nu! Du måste gå upp" Han fattar nog inte allvaret i det hela och är på väg att vända sig och och somna om. "Johnny, det är dax NU. Vi ska åka in!"
Nu fattar JOhnny och han stutsar upp ur sängen och är både yrvaken och nervös. Johnny frågar mig om han hinner att duscha innan. Och jag svarar att han hinner det. Under tiden får jag bara tättare och tättare värkar. Jag får berätta för Johnny vad han ska göra. "Packa ner min väska, kör fram bilen, gör kaffe nu om du vill ha, klocka värkarna"
0

Johnny säger också att jag behöver ha mitt pass med mig. Vilket jag absolut itne har tänkt på mitt i mitt värkarbete.
Johnny: Du måste ha ditt pass med dig. Var är det?
Jag: I min väska.
Johnny: Ja ok. Men vi tar med hela väskan.
Jag: Ja, det kan vi göra.
Ändå kommer Johnny fram med min väska och börjar rota efter passet som ligger i väskan.
Jag: Johnny! Ta med hela väskan! Vi sa ju det!

Efter detta kör vi in på förlossningen och är inne 05.15. Väl inne påfår jag vänta ett tag. Och värkarna kommer och går och är både starkare och tättare nu. Inne på förlossningsrummet går jag på toaletten nästan direkt. Och johnny berättar för en undersköterska att jag vill ha lustgas och EPD. Undersköterska nästan viskar tillbaka (men jag hör) "det kommer hon inte hinna med att ta"
Jag går ut från toaletten och ser undrande på Johnny.

Jag: Vad sa dom? Jag hinner inte med EPD va?
Johnny tittar allvarligt på mig och skakar på huvudet.
NEEEEEJ! Tänker jag för mig själv. Men jag får lustgas och dom undersöker mig hur öppen jag var. 9cm är jag öppen. Allt efter detta är väldigt luddigt fram tills Izabel kommer. Jag minns att det är en Bm som jag tyckte om väldigt mycket som skulle sluta sitt pass. Och jag säger till henne att jag inte vill att hon ska sluta. Johnny masserar mig på ryggen genom hela förlossningen och går ifrån endast 3 gånger av nödvändiga själ. Jag sitter på en pilatesboll en lång stund. Och jag minns även att jag börjar tänka på Liam och att jag är ledsen över att jag inte kan ha Liam idag för att jag ska födda. Liam skulle egentligen komma idag men nu går inte det. Sen får jag komma upp i sängen där dom tar håll på vattnet. Jag minns inte allt och mycket är ganska suddigt efter lustgasen. Men jag vet att jag får krystvärkar och börjar krysta. Bara det att Ingen är där jsut förtillfället. Ohc jag hör hur barnmorskorna säger till varandra att det är dax nu.Jag krystar i ca 40min och sen är den Lilla söta Izabel ute.

20 Juni 2016, kl: 8.37
Izabel Kabita Davidsson Isacsson
3930g
50cm

2016

Hej!

Nu va det ett bra tag sen jag skrev ett inlägg. Och jag måste erkänna att jag har inte haft tid eller någon lust att skriva något. Men nu händer det väldigt mycket i livet igen så min lust och ork kommer tillbaka. Mycket för att jag är gravid i vecka 39 (38+3, barn nr2) Och när jag nu har läst igenom massa gamla inlägg från 2009 när Liam föddes och var lite vill jag har samma "dokumentation" på det nya barnet som med Liam. Det är aldrig försent att börja igen!

Jag är inte ihop med Liams pappa längre och det tog slut för 4år sedan. Men jag hittade inget eget boende för mig och Liam fören ett år efter det att vi gjort slut. Det har varit flera tuffa år sen 2011 och i allt kaoset undrade jag verkligen om livet skulle bli bättre. Om det ens kunde det? Att separera när man har barn är väldigt jobbigt och jag kände en känsla av grovt misslyckande ganska länge. Att bo ihop i ett år när man har gjort slut är inte heller det enklaste. Och att se sitt barn komma i kläm pga av oss vuxna, gör så ont.

Men jag hittade tillslut ett egen lägenhet och livet började rulla på. En människa vänjer sig snabbt vid det mesta som tur är. Och det blev bättre!



Den fina lilla bebisen jag alltid har pratat och skrytit om i min blogg sen han föddes är ingen bebis längre. Han ska fylla 7år i oktober och börjar i 1an till hösten. Jag är en enormt stolt mamma till Liam. Och älskar att se hans utvecklig och få vara med om all hans glädje men också sorg. Att finnas i hans liv är verkligen en stor och fin upplevelse. Jag vill alltid finnas för honom. Ibland känner jag mig som en mur runt honom, trygghetsmuren kan vi kalla det. Med den vill jag skydda honom från allt ont och sorgligt. Så är väl alla föräldrar antar jag.


Nu är året 2016. Och det är ett bra år. Jag mår betydligt bättre och lever ett bra liv tillsammans med min nuvarande sambo och Liam.

Livet blir bättre

Mycket snack men liten verkstad...

Rubriken symboliserar mitt liv. Jag kom på det idag. Jag fick en klump i halsen och blev nästan tårögd. Det känns att falla. Eller ja, falla och falla. Jag har fallit hårdare tidigare i mitt liv. Detta var mer ett "wake up call". Jag var hos en studievägledare idag och berättade min dröm om att bli socinom. Den drömmen var låångt borta kan jag lova er. När jag var på väg hem var jag väldigt tanksprid. Började undra varför jag har gjort vissa val som jag har gjort.
Till exempel:
Varför studerade jag inte fullt ut och aktivit i gymnasiet?
Varför i h*lvete valde jag hotell och resturang?
Och varför har jag aldrig gjort något åt min kariärrsdröm tidigare. Jag har ju vetat om det så länge? Och velat det så länge. Haft det som ett mål i livet innan jag dör " innan jag dör ska jag bli socinom" Innan hade jag mer tid. Nä istället har jag ältat gamla problem och lagt ner energi på personer som jag inte kan ändra på men som jag alltid har trott att jag kan eller iaf haft hopp om det.

Det är först nu jag inser allt detta. Nu när mitt liv rullar på och jag mår bra och trivs med livet. Det är nu när min son är 5 (ska snart börja förskoleklass till hösten) och jag har "byt" sambo för tredje gången. Och är (igen) superkär.

Men hur ska jag gå till väga? Hur skall jag nå mina problem?
Problem 1: Mina betyg är grymt dåliga! (men jag har betyg iaf!!)
Problem 2: Att nå min dröm kommer ta ett tag (om jag ens når den) har jag tiden, orken och kraften att ta mig igenom allt??


Samhällsproblem jag hittade i denna uppenbarelsen:

Ungdomar/barn måste välja inriktning och yrke redan i grundskolan! Särskilt i högstadiet.
Ungdomarna måste ha alla sina betyg godkända och gärna det högsta betyget för att konkurrera ut andra i valet till gymnasiet. Men redan i högstadiet skall man VETA vad man vill bli? Och hur skall man kunna veta det när man är 14-15år?? HUR? Säg mig?! Jag visste inte, kan jag lova er. Jag valde hotell och resturang. Något av det dummaste jag har gjort. För nu i efterhand är det så svårt att plugga upp ämnena. För dom finns knappt längre! Och om någon hade frågat mig när jag var 15år om jag ville plugga vidare i högstadiet och gymnasiet så hade jag garanterat svarat NEJ! Jag ville inte...DÅ. Jag var skoltrött och hade inte koll på vuxenvärlden. Hade någon berätta och förklarat mer för mig kanske jag hade ändrat mig och valt Samhällslinjen?Men Vem skulle förklara för mig vad jag ville när jag inte visste det själv ens??


Så vems ansvar är detta?
-Är det mitt ansvar? (Klart jag har huvudansvaret för det är mitt liv. Men hur mycket vet och orkar jag? En okunnig skoltrött 15åring?)
-Är det mina föräldrar?? ( Ja, dom kunde ju faktiskt berättat lite mer om vuxenvärlden. Om hur det faktiskt går till)
-Är det skolan och alla lärare? (Skolan, Skolpoliteken osm är fel. För hur ska man veta när man är 15år vad man vill göra i resten av sitt liv??)


Jag tror det finns många som känner som jag. Att man har valt fel inriktning i skolan för länge sedan. Man kanske valde det alla andra valde för att inte vara själv? Eller man valde det som sina föräldrar jobbade med? Eller rent av bara chansade? Och tänk på dom som inte har gått på gymnasiet. Som var lite stökiga och bråkiga? Som skolkade? Vad hände med dom? Är det inte skolans och lärarens ansvar att berätta vad konsekvenserna blir av massa skolk? Sen är det också föräldrarnas ansvar såklart. Men det är ju en självklarhet tycker jag.


Jag tycker det hade varit bra om alla ungdomar gick till årskurs 10. Ett år extra. Men detta året var ett år man praktikserade på olika jobb. Då får man lite insikt i vuxenvärlden och gör sina val till gymnasiet mer rätt? Sen kanske möjligen årskurs 11 för att få lite tid att plugga alla ämnen som man missade. Fast årskurs 11 kan vara valbar. Dom korta parktikperioderna som man har i högstadiet är allt för korta!


Tack för att ni tog er tid att läsa allt.
Jag var helt enkelt bara tvungen att skriva av mig såhär efter 2år!

shopping på nätet

Jag har shoppat lite på eleven.se blev helnöjd med alla prudukterna. Jag köpte bland annat en hårparfym-pink sugar 129:- jag har haft den innan och trivdes bra med den. Den är söt men inte för söt för min smak. Man kan ju välja mängden man vill spaya i sitt hår. Hårparymen kommer alltid stå bland mina favorit prudukter nu!! Sen köpte jag en body spray från Mario B 108:-. Ett märke jag inte kände till innan. Men oooj vad jag älskar sprayen. När man har sprayt in tex sina ben med den blir benen lena som samet. Denna sprayen kommer jag att fortsätta med! När man handlar för över 300 kr på eleven.se så får man en liten påse med prov prudukter. Denna gången fick jag en hår olja från Maria nila med smak av lingon. Den luktar också sjukt gott!! Jag ska börja med den! Har aldrig använt hårolja innan men denna kan jag inte motstå:) Yes...det var mina fynd;)